Sanna

Jag längtar tills jag får komma hem i eftermiddag och få umgås med de finaste människorna i hela världen, min familj. Min fina mamma och mina fina syskon.

De människor som alltid finns där och som alltid får en att skratta.

Idag kände jag att jag vet precis vilka människor jag ska lägga energi på. Jag har helt ärligt underskattat min familj.

Folk säger till mig att de tycker att jag drar mig undan. Drar mig undan från vad? Vad är det jag missar?

Allt tjafs och all uppmärksamhetsdravvel?

Jag menar ingen speciell person. Det är så det är.

Jag har underbara vänner, nämner inga namn. För ni vet vilka ni är.

Jag tänker heller inte sitta och säga hur mycket ni betyder. För ni vet vart ni har mig.

Ibland hamnar man i mörkret. Och man vill ta sig upp själv. Man vill hitta den man är.

Jag kan inte tänka mig bättre människor att ha vid min sida.

Tack.

Det är längsen jag reagerade såhär starkt på nånting. Men det här är ett otroligt känsligt ämne för mig. Det står mig så nära. Jag har problemet i släkten. Och ni kan inte säga att ni vet. För jag vet knappt någonting om det själv. Jag har en underbar mamma som har försökt hålla det undan från sina barn. Min släkt, eller ena halvan av den, är mörk. Och jag kan inte hålla det inne längre. Det här är någonting som alltid har dragit ner mig. Jag skäms över vissa saker som hänt. Det har aldrig hänt mig någonting. Men det har drabbat en människa som står mig så varmt om hjärtat, min allraallra bästevän. Min klippa.

Så när någon säger att dom vet, så reagerar jag och blir arg. Ni vet inte. Ni har ingen som helst aning.

Det här är inget inlägg som har budskapet ; "åååh det är så synd om mig, tyck synd om mig!"

Jag sätter bara ner foten. Nu är det nog.