I can't stop these lonley tears from falling






När ingen annan ser ligger jag i fosterställning på golvet och skriker.
Jag har tappat min väg. Jag har förlorat en bit utav mig själv.
Och den jag allra helst vill vända mig till eller rymma bort med, finns inte längre kvar i mitt liv.
Är det såhär att vara ung? isåfall vill jag växa upp nu.
Vet inte vart annars jag ska dela med mig utav det här än här.
U say I look fine, but if walls could talk they'll tell u all about how much i break apart.
Ständigt försöker man tränga bort hur man egentligen mår och ställer upp för vänner. Det funkar,
Ända tills man blir ensam.
Vart är din famn när man behöver den?
Vart är dina fina ord när man behöver dom?
Vart är du när jag behöver dig?
Du sa att du skulle finnas där..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0