tonårsliv.

Nu använder jag bloggen till att skriva av mig. jag behöver det. Jag skiter i att folk kan läsa! 
Jag har kommit till en svacka igen. varför är alltid jag den som har all otur? jag fyller 17 om 2 månader men mina föräldrar behandlar mig som jag vore 11. Jag vet, jag betedde mig skit för 1 år sen. Men , det var förfan ETT år sedan nu. Ser ni hur jag blivit? Jag har hittat mig själv igen. Ni gör mig arg. Man får bestämma vart man vill bo när man är 12 år. Jag är 17 nu. Jag vill kunna känna mig trygg där jag bor. Jag gör inte det här. Ska man behöva känna sig osäker när man står och väntar på bussen för att det står en speciell person? nej, det är inte rätt. Jag man behöva känna att man MÅSTE låsa dörren på nätterna för annars kanske det kommer en snubbe in mitt i natten? nej, det är inte heller rätt. Jag bryter ihop snart. När ska ni lyssna på mig. Jag kommer dumpa männsikor som betyder allt för mig, för att jag inte vill att dom ska behöva stå ut med mig när jag är såhär. Det finns ingen som förstår. Dom kan inte säga att dom fattar, för det gör dom inte. Ingen förstår. och ingen kommer någonsin att förstå. Jag vill åka bort. Jag önskar att jag bara kunde vända andra kinden åt mina problem. Men jag kan inte det längre. Varför håller ni mig i ett koppel? det är inte så att jag ska rymma hemifrån, det är inte så att jag ska sticka hemifrån och supa skallen av mig eller knarka. Jag är inte som moster. Nej. Jag vill att mina vänner ska orka stå ut med mig. Mina känslor är för starka och jag kan inte hålla dom inne längre. Men jag vill helst inte prata med någon om det. För jag vill inte att dom ska tröttna på mig. Jag vill att dom ska se den goa glada hyper speedade sanna. Som finns. Hon finns längst in. Men jag tänker för mycket så hon göms. Jag försöker förvandla mina ledsna tankar till något bra. Men jag lyckas inte. Jag vill inte att folk ska se att jag är ledsen. Dom får inte det. För såna människor är inte roliga. Deppiga personer. När jag pratar med någon om min knarkare till moster så säger dom att dom förstår. Men säg FÖRFAN INTE att ni fattar! Ni gör inte det! INGEN FATTAR. Jag SKÄMS. ÖVER ALLT. Över hur mitt liv har blivit. Jag är glad att jag kom in på gymnasiet. För då har jag något annat att tänka på på dagarna. Men så fort jag kommer hem , då sjunker jag ihop. Och jag pallar verkligen inte en nedrans psykolog, dom fattar heller inget! Jag känner ilska. Och ilskan är för stark så jag blir ledsen. Så fort du märker att jag är lite nedstämd så slutar du svara på mina sms. tack. Jag vet inte vad jag ska säga. men jag förstår att det är jobbigt för dig. Du ska inte behöva få vara med om det här. Du är för bra för det. Men jag vill ha dig kvar! Jag glömmer allt när jag är med dig. 
Jag vet ingen är perfekt. Men jag är inte ens i närheten av bra. Hur blev allting såhär. Hur kunde jag förlora så många jag älskade på samma gång? alla bara försvann. Och nu blir man hotad. Är det okej. Att på bussen påväg till skolan så blir man hotad? jag tänker inte ringa någon jävla polis. jag ska inte göra något åt saken. Tycker dom att jag förtjänar detta, så låt det hända.  Jag är rädd för att hoppa på bussen till och från skolan. Jag är rädd för att det ska sitta folk där och skratta åt mig. Och se deras käftar forma "-där är hon". Jag är rädd för folket här. Jag vill bara bort. Jag vill ha min papi! jag vill börja om från början. Leva om mitt liv , och börja om. Rätta till saker. Jag vill flytta till en plats där jag känner mig säker. Där jag inte är rädd.  När jag säger till er att jag vill flytta hem till skälby. Så säger ni, Du har valt detta själv. Det hjälper inte med att du hotar. vadå hotar? Jag känner exakt som jag känner. Ser ni det som ett hot? vad är det med er? Jag önskar ibland att jag inte vaknar upp på morgonarna.  Nu blir det för mycket för mig. TACK OCH HEJ.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0